Smedjan i nedre Karpacz

Omkring år 2000 gick jag förbi smedjan i nedre Karpacz*. Det är inte långt från järnvägsstationen, bara en kort promenad lite västerut, fyra fem minuter högst om man inte har för bråttom. Det var inte första gången jag gick förbi den lilla smedjan. Den bestod av ett tvåvåningshus som även innehåller ett par bostäder, kanske smeden själv bodde i den ena.

Den här gången var det lite speciellt, för jag hade min tolk med mig. Gumman min pratar flytande polska, en tillgång som jag lärt att uppskatta och då smeden själv var ute propsade jag på att vi skulle stanna och språka en stund. Den gamle mannen visade sig riktigt pratsam och visst fick jag kika in i hans lilla smedja.

Smedsläkt
Dunklet var välbekant och strax var jag tillbaka i en välbekant miljö. Hemma i Skåne finns det smeder i släkten och vips var jag tillbaka i barndomens 50 och 60 tal. Den lilla kolhögen i bingen vid ässjan blänkte svart. Jo, antracit har faktiskt en spännande glans och det här var prima vara, inte alls som det grova eldningskolet nere hos kolhandlaren vid järnvägen. Kolstyckena var små, som valnötter ungefär, kanske lite större. Perfekt för ässjan. Det stensatta golvet var fritt från föremål, säkert en inlärd läxa från tiden då ässjan var i flitig användning. Då gällde det att ha fritt omkring sig för fötter, arbetsstycke och redskap. Stackars den som inte fick undan tofflorna i tid om något gick galet. Städet var nött, en vacker pjäs som kanske en gång kommer att hamna hos en hobbysmed, eller kanske bara smältas ner. Där finns metall till många cykelramar, fast mera troligt kommer smältan att valsas ut till armeringsjärn. Jag ryste till och sa inget, bara fortsatte min vandring runt slitna och överbelamrade arbetsbänkar.

HPD
Allt verkade så välbekant. Vid den hemmabyggda pelarborrmaskinen var jag tvungen att stanna upp. Knappast en industridesigners dröm, men jag måste beundra finurligheten i konstruktionen. HPD* när det är som bäst. Vid en märklig mannick stannade vi upp och trots att den verkade bekant kunde jag naturligtvis inte svara ja på frågan om jag visste vad det var. Efter några misslyckade gissningar, där varje fel fick den gamle smedens mage guppa när han bullrade av skratt så berättade han att den var till för att krympa järnringar till vagnshjul. Då kom jag ihåg, Hästvagnar hade ofta järnringar runt trähjulen, Livslängden ökade, men ringarna for illa på de stensatta gatorna. Varje sten hjulen stötte emot försökte envist smida om den stackars ringen och till slut hade den ökat i omfång så den glappade på hjulet. Då var det dags för ett besök hos smeden, som tog av ringen, glödgade järnet, pressade in ringen i den konstiga mannicken som pressade ihop järnet som på ett kort stycke av ringen grep tag med några käftar och tryckte ihop bandet. Visserligen blev ringen lite bredare ock tjockare just där det tryckts ihop, men det gjorde inte så mycket, det blev kortare och efter några tryck så hade det krympt så mycket att det inte längre fick plats på hjulet. Då var det dags igen att värma bandet. En klassiker från folkskolans fysik – järnet blev då längre, ringen växte och kunde krängas över trähjulet. En hastig avkylning och bandet satt stenhårt fast igen. Bara att sätta tillbaka hjulet på vagnen och kusken kunde åka vidare med sitt ekipage.

Kobra
Under en bänk låg något annat jag kände igen; mejslar till motorhammare, kobror brukar vi säga i Sverige. Sådana hade jag också smitt om och härdat, en lika säker affärside idag som ringarna till hästkärrorna på sin tid.

På fråga hur gammal smeden var blev svaret något kring de 80. Han beklagade sig över den eländiga pensionen. Som egen företagare hade han varit illa sedd av efterkrigstidens polska makthavare. Vad som sedan hände gav mig ett hack i tungan, jag kan fortfarande känna det efter nästan tio år. Jag föreslog att han skulle öppna smedjan och visa upp den och en del av hantverket för dumma tyska turister. Moderna postindustriella unga tyskar skulle säkert, betala bara för att få stå där och gapa.

Tysk
Han blev plötsligt alvarlig. Det visade sig att han var en kvardröjande tysk, en som stannat kvar i Slesien*, lärt sig polska och som stått ut med trakasserier och elände som följde på de stora folkomflyttningarna efter andra världskrigets slut. Jag bet mig i tungan och bytte ämne igen. Mannen var en överlevare, en som anpassat sig till den nya tiden och som trots allt var stolt över sin bakgrund och av att ha lyckats överleva systemet utan att vara en genuin del av det. Vi skildes med ett handslag. Ingen osämja, men hacket i tungan har jag kvar.

*Karpacz, en liten bergsstad i sydvästra Polen, alldeles vid gränsen till Tjeckien.

*HPD, Hop-Plockade Delar.

*Slesien, liksom Pommern blev efter andra världskriget en del av Polen. Tyskarna som bodde där fördrevsvästerut, dit de egentligen aldrig blev riktigt väl sedda, snarare som inkräktare och fortfarande, mer än ett halvsekel senare finns en hel del problem i Tyskland. Polackerna å sin sida hade egentligen knappast något val, för de flesta som bor i västra Polen blev själva fördrivna från de östra delarna, de som numera är införlivade med Ukraina och Vitryssland.